Känner mig mer ensam än en ensamstående..

Jag har ju min T och vårt livsprojekt, att uppfostra våra små godingar, rusta dom för livet, bygga upp deras trygghet och göra allt för att de ska leva ett lyckligt liv. Detta är jag mer än nöjd med.

Men nu är det ju som de flesta vet vissa perioder som T mår dåligt och just då känner jag mig såå otroligt ensam.
Nu har han dessutom gjort sig ovän med sin far igen. Skittråkigt då alla blir ledsna av det. Jäkligt synd om grabbarna också eftersom farfar och Babbi är i stort sett de enda vuxna dom träffar kontinuerligt förutom oss då.
Just nu är det mycket annat också som gör mig lite extra sårbar. T ex funkar det skit med mitt jobb. Det tär väldigt hårt på både mig och killarna att vi tvingas till två avsked varje dag. Först när jag lämnar på dagis på morgonen. Sen när jag går å jobbar på kvällen. Jag är ju dessvärre tvingad att ta endast kvällspass då morgonpassen börjar långt innan dagis öppnar å även T börjar ju för tidigt för att hinna lämna dom först. Nu har dock ägaren gjort om schemat så det finns en hel del dagpass som jag skulle kunna jobba men han har istället valt att ge dessa till andra i personalen. Detta trots att han vet om hur kämpigt vi har det hemma. Min sömn har gått åt skogen också, ligger oftast å snurrar till framåt 3 eller 4 på nätterna och sover aldrig mer än 3-4 tim/dygn. Känner att jag börjar bli dum i huvudet.