Dramatik här på lugna gatan..

Duktiga, duktiga kloka Dante har med största sannolikhet hindrat grannens hus från att skadas allvarligt i en brand nu på fm.
Jag skulle just byta på Elton när Dante ropade från köket: Oj mamma,oj oj kom å titta! Jag förstod direkt av hans tonfall att det var nåt allvarligt så jag lämnade blöjbytet och gick och tittade. Balkongen på huset rakt över gatan brann för fullt. Jag klappade Dante å sa åt honom att vänta. Hittade inte vanliga telefonen direkt så jag tog mobilen samt nedbajsad Elton å sprang över gatan å började ringa på dörren där samtidigt som jag ringde 112. Jag fick faktiskt lite hjärtklappning, branden ökade mer och mer å det smällde å tjöt där ovanför när glasrutor, plåt osv gick sönder av värmen.
När brandkåren var på väg gick jag till en annan granne som är släkt till dom med branden eftersom de borde ha nyckel till deras hus.
Då kom Dante ut med telefonen som han tydligen hittat å undrade: Mamma, här är telefonen, ska jag ringa 112 då kanske? Åhh älskade, underbara unge!
Sen kom fullt pådrag med 3 brandbilar, ambulans å polis. Dom fick snabbt kontroll över det hela å vi stod med stora ögon å stirrade. Det visade sig att familjens tonårsdotter fanns inne i huset. Hon hade vaknat av ljuden från branden å trodde att det var någon som försökte bryta sig in genom balkongdörren. Hon blev jätterädd å låste då in sig på toan å sen när jag började tokringa på dörren vågade hon inte öppna. Hon blev förstås lite chockad
När släckningen var klar å det började lugna ner sig så insåg jag att jag stod där bland en massa brandmän barfota, med tovigt hår, sunkiga mysbrallor å höll i en unge som luktade bajs.. Då kände jag att det var dags för oss att gå in och fortsätta våran mysiga hemmadag. Dante ser nog fram emot att få berätta allt det här på dagis imorrn, vi har kallat honom för vår lilla hjälte här nu å man ser verkligen hur stolt han blir.
Jag är så sur på mig själv för att jag inte tänkte på att knäppa en endaste bild.. Hade ju vart kul å kunnat ha med här i bloggen när det för en gångs skull hänt nåt som är värt att berätta om.

Tröst-shopping

Lite shopping gör gott för själen när man är nere.. Har varit runt lite å kollat på vilka vinterkläder jag ska inhandla till barnen i år.. Börjar känna en del stress över att det finaste redan börjar bli urplockat i affärerna, sjukt egentligen med tanke på att det bara är början av september..
Till Elton behöver jag bara ett tvådelat set, har inte bestämt mig ännu vilket det blir. Overall har han redan å det är en brun Mikk line som Dante hade ett år å Elton började ha den lite förra vintern fast den var alldeles för stor då egentligen. Till Dante velar jag över antingen Kapp Ahls nya vinteroverall i svart eller också en Didriksson.. Han kommer ju även behöva ett tvådelat set. Det lutar åt Kapp Ahl overallen å sen tvådelat från Didriksson istället.. Vill gärna ha från POP men tror inte det kommer tillåtas av plånboken tyvärr..
Ettp par små spontanköp som fick följa med hem som uppmuntran blev det idag..

Några plagg till Elton.. Han ska inte bara behöva ha ärvda kläder å jag blir så glad när jag hittar nåt med mycket färg, känns som kill-kläder ofta är så mörka å trista. Stjärntröjan är i mysig velour, jag älskar det materialet.

Känner mig lite nere..

Kanske är det ett litet höst-depp som smugit sig in under skinnet på mig..
Eller så är jag lite vemodig över bebistiden nu verkligen är över för gott. Även om det självklart är väntar massa  kul å bus å mysiga stunder nu när grabbarna är större med. Viss tröst ger det när jag tänker på hur bra det går för killarna på dagis, speciellt Elton verkar ha jätteskoj där. Det är bara det att nu när jag varit hemma har det känts så självklart liksom, min plats i livet är med mina barn, så mycket som möjligt. Nu när jag ska jobba känner jag att det är sån slöseri med tiden, att tillbringa åtta timmar om dagen på en plats där man liksom inte har hjärta å engagemang med sig utan bara för att man måste..
Sen känner jag mig rätt ensam också.. Jag å Tomas är för det mesta på varsin planet.. Han maler på om sina problem å jag tiger om mina. Båda är ledsna men ingen orkar riktigt..
Träffar nästan aldrig några kompisar heller längre.. ingen släkt eller familj heller för den delen.. Till största delen är nog detta mitt fel för att vi varit lite bekväma å hållit oss på hemmaplan så mycket. Saknar spontana besök med massa prat å skratt å lek för barna. Känns som om våra barn faktiskt inte känner några andra vuxna är mig å T.. det är sorgligt tycker jag.
Nä nu ska jag ta mig i kragen.. En dusch kanske hjälper..

Ginza

Tycker nog vår lilla katt-skrutta kan vara värd att få lite uppmärksamhet i form av ett eget inlägg här. Hon är väldigt fotogenisk tycker jag. Har lyckats få till flera riktigt fina bilder på henne å då är jag ändå en katastrofdålig fotograf utrustad med en ganska kass kamera.

Hon är snart ett halvår gammal så det börjar bli dags för oss att boka tid för att sterilisera henne. Då ska hon även ID-märkas.

Så här ljuvligt söt var hon som liten kattunge..

Hon är galet social den här kissen å hennes specialitet verkar vara vagnar av olika slag. Hon vill alltid ligga i Eltons vagn och flera gånger har jag fått vända hem då jag upptäckt att hon liftat med i smyg under vagnen i varukorgen. Hon är ofta just där ungarna är å brukar då passa på att nöjesåka lite i dockvagnen eller i deras traktorkärra i trädgården.

Nu har jag äntligen fått kläm på det här med formateringen av bilder i inläggen, förut hoppade dom upp och lade sig högst upp varje gång jag sparade, jag var skitsur över det men är ju en riktig nolla när det gäller sånt här..

Ang mitt förra inlägg så har jag fortfarande inte lyckats skaka av mig sorgen jag känner när jag tänker på den lille killen.. Blir så otroligt illa berörd när jag hör om barn som far illa i sina hem, det ska ju vara den  plats där de ska vara som allra tryggast.