Danmark

Typiskt mig liksom.. först kan jag svamla ihop inlägg efter inlägg om typ ingenting å mer eller mindre ointressanta (för läsaren alltså) vardagshändelser.
Sen när vi verkligen gör nåt som är värt att skriva om så har jag väldans svårt att hitta motivation å tid att skriva ner det.
Nu gör jag iallafall ett försök att berätta om vår Danmarksresa. Jag å killarna tog med mormor å åkte iväg på minisemester till Legoland i slutet på maj efter mycket planering och förväntan.
Vårt resesällskap var gamla goa vännen Mia å hennes familj.
Resan var lång å jag oroade mig en del innan för hur främst Elton skulle greja så många timmar i bilen men det gick såå mycket bättre än förväntat. Vi startade mitt i natten för å hinna ta en båt kl 8 på morgonen från Göteborg. Båtresan i sig blev en ganska kul upplevelse för barnen tror jag å sen hade vi ytterligare nästan 30 mil att köra i Danmark innan vi kunde checka in i vårt lyxiga hus på Lalandia i Billund.

Semestervillan

Sen begav vi oss till själva Lalandia-centret som var riktigt coolt uppbyggt som en medelhavsmiljö med äkta skymningshimmel. Vi utforskade lite å skaffade oss middag av ta-hem-typ å skulle sedan göra kväll i huset. Det visade sig då att bilen blivit inlåst på parkeringen å jag fick då ett trötthetsbryt så både mormor, goaste pojkar å en stackars dansk parkeringsvakt fick erfara en massiv tårsprutande svordomsramsa som hamnat på repeat.

Sen följde 2 härliga dagar då vi först gjorde en fm på legoland å en em i Lalandias badland å samt en heldag på Legoland.
Pepprar upp lite bilder här istället för att rabbla om det vi såg å gjorde där. Vi tillbringade många timmar med att stå å titta på och beundra alla uppbyggda miljöer i Miniland. Dom var verkligen förundrade över att de lyckats bygga så av lego. Sen hade killarna några favvo-åk-attraktioner var som vi körde om och om igen. Elton åkte några Zebra bilar säkert 10 ggr, alltid med ett gigantiskt leende i hela ansiktet och Dante blev helsåld på en äventyrstur man åkte i en pyramid á Indiana Jones å fick skjuta på lysande prickar. Mormor och jag följde snällt med. Jag fick även ta en uppfriskande tur i en riktigt fartig bergochdalbana.

Dante och kapten rex

Söt-mormor!

Star wars

Dante i trubbel

Elton och mormor

Vill hoppa in och leka med legot

Nya idolerna!

Elton blev ordentligt bortklemad av Mias barn som är lite äldre å jag kan ju lugnt säga att han fick två nya idoler på resan. Dante var lite mer avvaktande, det skulle behövts ett par dar till för att han skulle släppa loss tror jag.
Lite god mat å stooora öl fick i oss också. Tycker det ser lite omoraliskt ut på den här bilden när ölglas och nappflaska står ihop sådär.. hi hi
Lite shopping blev det också. Eller rättare sagt, mormor shoppade åt killarna. Blev en hel del legobyggande när vi kom hem ;.-) vilket jag tyckte var lika kul som killarna tror jag.

Den här resan tar vi gärna i repris fast kanske om ett par år. Då hoppas jag att båda kan simma så vi kan härja lite mer i lalandias badland...

Jag har en ny blogg..

Gillar ju att blogga så det blev en ny blogg istället..
Vi tar nya tag i livet.
Jag å T satsar allt på ett sista kort å flyttar. Försöker få tillbaka glädjen mellan oss.
Vi tar ett kliv bakåt på "statustrappan" för at få kontroll och frihet i ekonmin å hinna njuta mer av livet som annars springer för snabbt förbi..

Följ med om du vill... Kram
http://mannekusin.blogspot.com/

Vårt nya hem!

Lägger ner bloggandet tills vidare..

Kan inte hitta nån inspiration alls till detta.
Detta är mer eller mindre en envägskommunikation å jag vill framöver istället lägga min tid och kraft på "riktiga" relationer i verkliga livet.
Solgula huset kommer inte vara vårt hem så länge till och jag har VÄLDIGT blandade känslor kring detta och det är inget jag har ork eller lust att skriva om.

Facebook finns ju fortfarande när man vill vara lite lagom social sådär.. ;-)

So long så länge!

Förskolepersonal är vardagens hjältar!

Nu när det varit så här j ä k l a kallt några dagara å vi dessutom har varit sjuka så har det klättrats på väggar, bråkats å gnällts en hel del här hemma. Jag brukar alltid se till att bara komma ut å få lite frisk luft i ansiktet med ungarna även om de är sjuka, så länge det inte är världens feber. Men i den här kylan stannar man sannerligen inte ute långa stunden. Idag tog bokstavligt talat på och avklädningen längre tid än själva utestunden och det kändes inte så motiverat sen när dom började frysa efter typ 10 min.
Då fattar man verkligen hur personalen sliter dagligen med att få alla rutiner att flyta på dagis samtidigt som barnen ska lära sig nåt å även ha kul.
Vi har verkligen haft tur med att grabbarna hamnat på det bästa dagiset man kan tänka sig vad gäller personalen. Dom SLITER å dom SER varje unge verkligen. Just det är nog det som känns lite jobbigt med att flytta. Elton har redan ängsligt sagt att han inte vill börja på nåt annat dagis..
Alla grabbarnas fröknar är såå bra. Sen finns det en som är bättre än bäst som Elton har nu, även Dante hade henne när han gick på småbarnsavdelning. Idag blev jag nästan gråtfärdig när det kom ett grattiskort från henne i brevlådan till Elton då hon var ledig på hans födelsedag och inte skulle vara med å fira honom på dagis. Hon är nog en på miljonen och det kan nog alla barn som gått på växthuset hålla med om och deras föräldrar också förstås. Hon heter Madde och borde få nobelpris i barnomsorg och jag hoppas (men tvivlar) på att det finns en Madde på varje dagis, speciellt nu i Mariefred då...

Elton fyller 3 år idag!

Kände att han måste få ett eget inlägg den lille skruttbullen!
Jädrars vad tiden går. Han var ju nyss nyfödd, sen skulle han plötsligt börja på dagis å så rätt som det är fyller han 3 år... En härlig tid, peppar peppar utan nån omtalad 3-årstrots som pågår just nu. Han babblar å sjunger å är allmänt underbar!

Morgonpresenten öppnades före kl 06 imorse. Hela familjen var publik.
Sen uppvaktades han å fick presenter av Sara å så Farfar å Babbi på em. Det blev inget kalas direkt, både jag å Dante e sjuka så då fick båda stanna hemma från dagis. Jag har feber som åker upp å ner, inatt var jag helrisig å bara låg å skakade. Dante är heldålig i magen en andra omgång å har dessutom hunnit med en riktig förkylning med massa feber däremellan.

När man fyller år får man välja vad det blir till middag. Såklart att Elton väljer pizza då. Å när man blivit så stor så får man en egen barnpizza å behöver inte dela med mamma längre.

Flyttplaner återigen..

Vi har ju varit på väg att lämna den här stökiga stan ett tag nu. Det som framför allt hindrar oss är att hitta jobb på annan ort eller att det blir för dyrt att köpa ett annat hus i angränsande kommuner.
Vi får nog inte ut så mycket mer för vårt hus än vad vi har lån på osv. Det känns som att vi båda har kommit till insikt om att alltför mycket av våra inkomster gått åt till att bara bo nu, å då i ett hus som vi inte är helt nöjda med i en stad vi ändå "måste" lämna innan grabbarna blir stora nog å börja mellanstadiet.
Vi blev desperata i vår husjakt som pågått i flera år när vi köpte detta som är för stort för oss å speciellt nu när Sara valt att bo bara hos mamma.
Nu har det dock dykt upp en öppning. Jag var väldigt skeptiskt först men nu känns det inte så pjåkigt faktiskt. Vi har blivit erbjudna ett hyreskontrakt på en stor lägenhet mitt i centrala Mariefred. I ett sånt där mysigt gammalt trähus med några få lägenheter i å egen trädgård till. Det lutar åt att vi nappar på det. Vi måste ju i så fall snabbsälja eller ev hyra ut vårt hus då men det löser vi på nåt sätt.
Mariefred är ett av våra förstahandsval när vi pratat om flytt till grannkommunerna men då har vi förstås hela tiden tänkt oss att köpa hus, tyvärr ganska dyrt där och vi vill komma ner i boendekostnad, inte upp.

Ja, som sagt det lutar rätt kraftigt åt detta alternativ i nuläget.. Konstig vändning detta boendedilemma tagit men det känns bra.
Ska ringa runt å ta reda på lite mer om dagisplatser osv imorrn... lite spännande det här, hi hi

Känner mig mer ensam än en ensamstående..

Jag har ju min T och vårt livsprojekt, att uppfostra våra små godingar, rusta dom för livet, bygga upp deras trygghet och göra allt för att de ska leva ett lyckligt liv. Detta är jag mer än nöjd med.

Men nu är det ju som de flesta vet vissa perioder som T mår dåligt och just då känner jag mig såå otroligt ensam.
Nu har han dessutom gjort sig ovän med sin far igen. Skittråkigt då alla blir ledsna av det. Jäkligt synd om grabbarna också eftersom farfar och Babbi är i stort sett de enda vuxna dom träffar kontinuerligt förutom oss då.
Just nu är det mycket annat också som gör mig lite extra sårbar. T ex funkar det skit med mitt jobb. Det tär väldigt hårt på både mig och killarna att vi tvingas till två avsked varje dag. Först när jag lämnar på dagis på morgonen. Sen när jag går å jobbar på kvällen. Jag är ju dessvärre tvingad att ta endast kvällspass då morgonpassen börjar långt innan dagis öppnar å även T börjar ju för tidigt för att hinna lämna dom först. Nu har dock ägaren gjort om schemat så det finns en hel del dagpass som jag skulle kunna jobba men han har istället valt att ge dessa till andra i personalen. Detta trots att han vet om hur kämpigt vi har det hemma. Min sömn har gått åt skogen också, ligger oftast å snurrar till framåt 3 eller 4 på nätterna och sover aldrig mer än 3-4 tim/dygn. Känner att jag börjar bli dum i huvudet.

Less, less, less..

För mycket just  nu.
Kunde inte sova inatt heller. Tror jag börjar bli störd i huvudet på allvar. Tänker å ältar alldeles för mycket.
Jag skrev i det förra inlägget att jag brukar lalla fram genom livet genom att vara lite som en gås å låta allt negativt bara rinna av mig utan att göra skada.
Har kommit fram till att jag även blivit duktig på att göra som strutsen, det funkar ju också ett tag men sen kan det bli jäkligt mycket när man väl bestämmer sig för att dra upp huvudet ur sanden...

Tänker på det här året som snart är till ända..
Mycket har gått förlorat, först och främst lillebror Dennis, i övermorgon har det gått 5 månader å ännu har inte hela sanningen sjunkit in för mig.
Sen har jag personligen tappat en hel del.. i självtillit och självkänsla genom att fortsätta vara så flyktig, att inte genomföra det jag förestt mig, att undvika konflikter som får fortsätta gnaga inifrån.
Vänner har jag mist eller iallfall kommit längre ifrån för att jag blir helt osocial när livet blir knepigt..
En stor skopa respekt och förtroende för mig har nog suddats ut pga svikna överenskommelser å sena avhopp pga dåliga ursäkter..
Brända skepp å rivna broar lämnar jag efter mig detta året..
Kan ju babbla på om att 2011 blir en nystart osv men det blir det ju inte automatiskt bara för att man byter ut årtalssiffrorna på almanackan. Det ligger ju hos mig att förändra om jag vill ha en förändrig.. och det vill jag ju, men HUR rent praktiskt ska jag rycka upp mig själv?

Lucia

Idag har det lussats. Bägge grabbarna hade lusse på dagis med bara en halvtimmas mellanrum. Tyvärr blev Eltons tåg dessutom försenat eftersom han råkade snubbla på en mattkant just när dom skulle börja gå. Vi visste ju inget av vad som hände bakom den stängda dörren å en kvart senare kom vår lille tomte ut hållande i frökens hand mitt i luciatåget med rödgråten nos å färsk bula med skrap i pannan, fast då var han glad igen. Vi fick dela upp oss så Sara och Tomas gick ner till Dantes dagis för att kolla på hans sista luciatåg som dagisbarn. Nästa gång blir det som skolkille.
Ännu en tråkig sak med att bo i den här kommunen är att det är fotoförbud på förskolorna. För många barn med skyddad identitet finns i kommunen gör att dom tydligen måste ha dessa regler. Tråkigt..

Nu ska jag sussa!

Wettex-trasan

Jag brukar tralla fram genom livet ganska förnöjt. Trots orosmoln runtomkring å div motgångar så suger jag liksom tag helt i det som är bra å sen ser vad som kan vara konstruktivt av det dåliga å låter liksom resten bara passera, jag låter det inte komma åt mig helt enkelt. Har sagt att jag är som en gås, låter det jobbiga bara rinna av mig.
Men ett par dar nu har det istället varit tvärt om, nu är jag som en wettextrasa istället. Allt dåligt träffar mig rakt i hjärtat å jag känner mig bara jäkligt nere å ledsen hela tiden. Inte ens ungarna kan få mig att bli helt å hållet glad idag.
Går å lägger mig å hoppas på att det vänder tills imorrn.

Vi väntar på ett viktigt beslut imorrn gällande ev flytt till ett trevligare ställe än den här stökstan..
Påminnelse till mig själv: INTE hoppas för mycket, INTE bygga upp för stora förhoppningar...