Idag skiter jag i vad som är ok att skriva om..

Nu känner jag för att ta mina pojkar å dra. Är less å besviken på T och hans jäkla ångest å rastlöshet.
Jag har haft mitt livs bästa semester fram tills den dagen jag fick dödsbudet om Dennis.
Faktiskt så trodde jag att även T njöt av vår lååånga soliga sommar både när vi varit på hemmaplan och iväg på våra små semesterturer. Kände det som att vi nu kunde andas ut lite efter våra rätt tunga småbarnsår med kriser som kommit och gått och nu äntligen hittat tillbaka till varann och var stabila och lyckliga..
Men nä då, nu har han vräkt ur sig under de senaste dagarna att han tycker det är skit typ allting. Att han hatar den här stan, det ap-trista familjelivet, aldrig gör nåt kul för egen del utan bara ständigt behagar andra, att våra barn är jobbiga, att vårt hem är sunkigt, att han snart ska tillbaka till jobbet å slava för piss-lön, att jag är lat, oengagerad å patetisk. Men framför allt att han HATAR vårt hus.
Jag som är en så jävla snäll å tolerant jämt har låtit honom mala på om allt å tänkt att det bara är jobb-ångest.
Nu har hans dotter dessutom varit här idag och talat om att hon minsann inte alls tänker flytta tillbaka hit varannan vecka som det var sagt utan fortsätta att bara bo hos sin mamma som hon gjort i några månader nu.

Nu är han ännu mer emot att vi ska bo kvar här och stå med ännu ett outnyttjat rum så nu ska vi plötsligt hyra ut huset och ta en hyresrätt tills våra bundna lån löper ut. Typ helst igår..
Just nu är jag rasande på den där nomad-karln som tydligen måste byta adress varannat år för att inte krypa ur sitt eget skinn. Blir rädd när jag ser tillbaka, det finns ett tydligt mönster där. Verkar som jag måste ta å sätta ner foten igen å få honom att fatta att hans "otrivsel" kommer inifrån honom själv och inte från hans omgivning. Om han inte tar tag i detta en gång för alla så är det adjöss med oss två. Eller så ger jag upp nu å tänker på mig å pojkarna istället..
Det är ju bara det att oavsett hur det går med hans och mitt förhållande så kommer han ju alltid vara far till våra barn och dom gynnas ju verkligen inte om han fortsätter så här. Dessutom är jag oerhört fäst vid skithögen och skulle gärna uppleva barnbarn och barnbarnsbarn med han.. men inte till vilket pris som helst naturligtvis
Fan va livet ska vara svårt..
Men vi lever ju iaf.. Helvete nu kommer dagens grånbryt över Dennis...Till kudden, den är bra på att absorbera tårar..