Känner mig lite nere..

Kanske är det ett litet höst-depp som smugit sig in under skinnet på mig..
Eller så är jag lite vemodig över bebistiden nu verkligen är över för gott. Även om det självklart är väntar massa  kul å bus å mysiga stunder nu när grabbarna är större med. Viss tröst ger det när jag tänker på hur bra det går för killarna på dagis, speciellt Elton verkar ha jätteskoj där. Det är bara det att nu när jag varit hemma har det känts så självklart liksom, min plats i livet är med mina barn, så mycket som möjligt. Nu när jag ska jobba känner jag att det är sån slöseri med tiden, att tillbringa åtta timmar om dagen på en plats där man liksom inte har hjärta å engagemang med sig utan bara för att man måste..
Sen känner jag mig rätt ensam också.. Jag å Tomas är för det mesta på varsin planet.. Han maler på om sina problem å jag tiger om mina. Båda är ledsna men ingen orkar riktigt..
Träffar nästan aldrig några kompisar heller längre.. ingen släkt eller familj heller för den delen.. Till största delen är nog detta mitt fel för att vi varit lite bekväma å hållit oss på hemmaplan så mycket. Saknar spontana besök med massa prat å skratt å lek för barna. Känns som om våra barn faktiskt inte känner några andra vuxna är mig å T.. det är sorgligt tycker jag.
Nä nu ska jag ta mig i kragen.. En dusch kanske hjälper..