Dagisdilemman å vardagspusslande..

Just nu går det såå bra för grabbarna på dagis. Alltså med våra mått mätt. Det innebär att jag oftast kan lämna utan att någon av dom gråter.
Jag veeet att det egentligen heter förskola men jag kommer nog alltid säga dagis ändå.
Så har det inte alltid varit kan jag ju säga, otaliga gånger har jag gått därifrån med tårarna forsande nerför kinderna och med mammahjärtat kraftigt tilltufsat. När Dante var liten var denna period ganska utragen och extremt jobbig. Sen fick han vara ledig från dagis nästan en hel termin då Elton föddes och efter det har det funkat bra. Jag trodde faktiskt att allt skulle gå lättare för Elton då jag uppfattar honom som mycket tuffare och mer social än Dante men faktum är att det varit riktigt jobbigt med honom också emellanåt.
Vissa barn älskar ju dagis, kompisarna, stoj, lekar, sång å pyssel å kanske även grejen att frigöra sig lite från mamma å pappa. Men så är då inte fallet med våra.. Jag brukar trösta mig med att våra trivs bättre hemma å att vara med oss än vad dagisälskande barn gör. Dock vet jag ju innerst inne att det inte riktigt är hela sanningen..
Som tur är går grabbarna på ett kanonbra dagis med underbar personal. Dom sliter verkligen för att ge varje barn det de behöver. Tyvärr råkar ju det här dagiset ligga i den utfattiga skitkommun  vi bosatt oss i och resultatet är överfulla barngrupper, så det blir ännu tuffare för personalen men trots det så kämpar dom vidare.
Nu är det ju så att jag nästan bara jobbar kvällar och därför går hem igen direkt när jag lämnat killarna på morgonen. Jag vet att dom behöver dessa timmar med kompisar och att lära sig fungera i grupp mm. Vissa dagar behöver jag ju kanske sova nån timma också när jag jobbat sent eftersom jag sen kliver upp vid 6 igen när dom vaknar..
Men ändå, shit vilket dåligt samvete jag får ibland. Det händer att dom med sina gulligaste små röster "pratar ihop" sig och föreslår att vi ska ta en ledig mysdag hemma.. Det är ju så lätt att falla för frestelsen å bara ta det lugnt med dessa små lyckofigurer hela dan (sen att dom ofta blir rätt jobbiga å slåss å vrålar är en helt annan historia)
Nu vet jag ju av erfarenhet att det funkar som bäst för dom med både lämning och att komma med i gruppen osv när dom är där mer frekvent. Det är ju trots allt bara 4 dagar i veckan dom går å då bara mellan 9-13:30. Ganska lyxigt kan de flesta tycka. Dessutom är det ju lättare för mig att ha dom hemma då dom bara är "lite" halvdåliga å då många tvingas antingen vab:a med allt vad det innebär eller skicka halvkrassliga barn till dagis. Vi kan dessutom alltid ta det ganska lugnt på morgonen å göra även den till en stund att umgås och inte bara som många har, en transportsträcka innan man ska iväg liksom.
Men priset för denna "lyx" känns ibland lite högt.
Dels blir det ju ett avsked till på em när jag går till jobbet. Vissa perioder är dom känsligare för detta och det kan bli lite tårar då också. Sen är det ju det att jag står på jobbet och känner mig utanför ibland, saknar familjegemenskapen vid middagsbordet, läggningsproceduren osv.. Älskon brukar också fälla en å annan suck över att han får dra så stort lass här hemma med barnen osv.. (sen att jag curlar honom rätt friskt med att ta hand om, tvätt, diskt, mathandling, middagsförberedelser osv är också en annan historia) Summan är att vi helt enkelt förlorar mycket familjetid iom detta arrangemang.. Sen är det ju ibland svårt att få till det med barnens aktiviteter när jag är borta på jobb. Tomas kan ju t ex inte hämta Sara på hennes sena träningar i Nykvarn kl 21 på kvällen för då sover ju grabbarna...
Hur ska man tänkta för att få så bra tillvaro som möjligt?
Fast det är ju mer eller mindre pussel i alla familjer kan jag tro..
Vårt vardagspussel skulle iallafall bli väldigt mycket enklare om jag hittar ett dagtidsjobb... tror jag... vad tror ni?